kvantfysik, fotbolls-VM och kopplingen dem emellan: en studie i brott
Efter otaliga timmar av blod, svett och tårar har jag äntligen knåpat ihop tio sidor om extradimensioner. Fyra timmar innan deadline och efter finjusteringar i klass med DJ-mixande på Ibiza skickade jag in mitt färdiga verk. Min handledare hade kollat igenom och kommenterat, bland annat "Jag ändrade rubriken". Det är väl knappast någon hemlighet att rubriksättning inte är min grej. Varje gång jag befinner mig på detta forum flyter skrivandet som en lastpråm på Seine, men när inlägget i sig är klart står alltid ett fält och gapar tomt, föregått av ordet "Rubrik"; flytet kraschar i ett isberg, fingertoppssvetten sköljer som svallvågor över tangentbordet och jag skriver något i panik, för att livet måste gå vidare, jag har inte tid att spendera ännu en halvtimme till på att tänka ut en passande etikett, en löpsedel vars versaler säljer. Det hela är nog applicerbart på min personlighet: hur sätter man rubrik på någon vars livssorg är att aldrig få uppleva en ändlös utekväll följt av en tidig morgonlöptur?
Det första jag gjorde när den temporära friheten infann sig var att googla dokumentärer om kvantfysik. Detta förde mig hit. Jag måste dela med mig av vad jag hört så många gånger tidigare men som aldrig upphör att fascinera:
- Partiklar kan tunnla genom en potential. Jämför med en boll (passande såhär i VM-tider!) som kastas mot en vägg. Om den inte har tillräckligt hög energi kommer den att studsa tillbaka; annars kommer den att åka genom väggen. På kvantnivå kan partiklar åka igenom "väggen" utan att ha tillräckligt med energi: detta beskrevs i dokumentären som att partikeln lånar energi från andra sidan, där den kommer att befinna sig i framtiden, för att sedan "betala tillbaka" energin när den väl befinner sig där. Den lånar alltså energi i nutiden, från framtiden, och lämnar tillbaka den i framtiden.
- Fenomenet våg-partikeldualitet: om man skickar fotoner eller elektroner (jävligt små båda två) genom en vägg med två smala springor, och låter dem träffa en skärm, kommer de att uppvisa ett vågmönster på skärmen - detta även om man bara skickar en partikel. Med vår makroskopiska logik borde partikeln då gå genom en av springorna (spalterna), men mönstret på skärmen visar att en partikel passerat båda spalter samtidigt; en partikel kan alltså befinna sig på två ställen samtidigt, MEN bara om man inte tittar! Så fort vi betraktar hela processen och inte bara utfallet av det så kommer partikeln snällt att passera en springa och bete sig som en partikel och inte en våg.
- Quantum entanglement: partiklar kan befinna sig i varsin ända av universum men ändå vara kopplade på något sätt (ingen vet exakt hur, därav min vaghet). Om man ändrar en egenskap som kallas spinn hos den ena (kan populärvetenskapligt ses som att den roterar åt ett håll runt sin egen "axel") så kommer den andras spinn omedelbart att följa, oavsett om partiklarna befinner sig ljusår ifrån varandra och därmed inte borde kunna utbyta information så snabbt. Detta fenomen är kopplat till kvantdatorer och Nobelpriset 2012 (Haroche och Wineland), jag är inte så insatt som jag önskar.
Hallå förstår ni hur häftigt detta är eller?! Nu spelar les bleus i fotbolls-VM, för övrigt ett fenomen som verkligen faller mig i smaken: jag älskar att hypa saker, hur ofta händer det att hela världen hypar en och samma grej? Och ja, jag vet att det tyvärr finns smuts bakom den välputsade fasaden, men just nu tänker jag kolla, för om kvantprocesser är applicerbara på makroskopisk nivå (se våg-partikeldualitet ovan) så kommer resultatet att bero på om jag kollar eller inte. Allez!!