fenomenet svensk
Som stolt halvitaliano har jag fördelen att ha ett tämligen internationellt gångbart utseende. Med det menar jag att jag kan komma undan med att påstå mig komma från en mängd olika länder beroende på humör. Vid tidigare visiter i Paris har jag vid upprepade tillfällen fått kommentaren "mais tu n'es pas blonde !" när jag förklarade mig vara svensk här, tillsammans med en perplex uppsyn hos den trångsynte frågeställaren. Som den unga naiva kalven jag var blev jag upprörd. När samma sak vid upprepade tillfällen hände i Sydney, där många för övrigt trodde att jag var fransk, chillade jag istället och gjorde det till ett litet nöje att se förtvivlan växa hos mottagaren när drömmen om den ljusblonda svenska tjejen krossades. Say whaaat, här står en uppenbart mörkhårig människa och påstår sig vara svensk?! Pas possible. Att halva min genuppsättning stammar från det stövelformade landet och att min morfar troligen är stenrik maffiaboss, komplett med guldkedja och ett playboy mansion, glömde jag att nämna - det blev roligare så.
Detta fick mig dock att börja tänka - vad är egentligen svenskt? Nu när jag på nytt är svensk utomlands känns ämnet åter aktuellt, och jag har kommit fram till följande, som enligt mig är mycket mer typiskt svenskt än hårfärg (med risk för grova generaliseringar):
* Svenskar är ängsliga, de har en något stel "förlåt-att-jag-finns"-utstrålning jämfört med exempelvis fransmännen som ser ut som "jag är här nu, rulla ut röda mattan."
* Svenskar har converse
* Svenskar tuggar tuggummi
* Svenskar föredrar funktionalitet framför form. Här i Paris är allt så vackert, sen att det kanske inte fungerar prickfritt är en annan sak. I Sverige råder det motsatta. Allt ska fungera, ha ett syfte, vara effektivt. En slående skillnad som säkert bottnar i något mer djupgående nationellt karaktärsdrag, föremål för framtida dissektion.
Det var allt jag kom på nu. Återkommer med mina betraktelser om fransmännen, det här var ju riktigt roligt!