linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

vad har jag och kokosvatten gemensamt? vi är båda exotiska

Allmänt, best of bloggen Permalink3
Det är fest i amerikanska huset och på härligt spontant parisvis har jag handplockat ett eminent partysällskap direkt från svenska husets kök. Vi försvinner in i dimman av tunga bastoner, någon helt sjuk ljussättning -  ordet strobe lights tillförs min vokabulär - sorglöshet och nattlig dekadens. Och så, under en av alla pauser på terrassen i den ljumma vårnatten, under ett av alla samtal så kommer frasen jag alltid väntar på. "Men du kan inte vara svensk, du är inte blond!" Den självutnämnde rasexperten stannar inte där, han får syn på en av mina partykompanjoner och fortsätter triumferande "Kolla på honom! Han är blond, så ser en svensk ut. Du är inte blond, alltså är du inte svensk!"

Om ni någon gång vill försätta mig i en social nödsituation, lämna mig lika mållös som en sverigedemokratisk miljöpolitik, ja helt enkelt se mig som mest socialt awkward - yttra då ovan nämnda fras. Det är bara så utmattande och jag förstår inte denna ständigt närvarande tendens hos en betydande andel av mänskligheten att det är så VIKTIGT att ständigt påpeka det som skiljer sig från normen, att maniskt fila bort det som sticker ut, denna osunda strävan efter homogenitet som vårt intellekt borde ha överbryggat decennier innan detta skrivs. För det är inte ett enstaka lösdrivande isflak som råkar träffa mig, det är toppen av ett isberg som jag för det allra mesta slipper törna emot, men som ständigt träffar andra med full kraft och även för de som har ett självförtroende i storleksordningen Titanic så sipprar det iskalla in men hinner förhoppningsvis ösas ut innan vederbörande blir sänkt. What's in a name? lär en viss Shakespeare ha frågat sig, men jag tror att nationell tillhörighet är en social konstruktion som ändå är en pusselbit i ens identitet, och även om jag själv för det mesta sitter inne i värmen förpassas alltför många till rollen som flickan med svavelstickorna som får gå runt och titta in på gemenskapen. 

Den naturliga reaktionen borde vara att komma på ett bra svar att dra fram som ett ess ur rockärmen, men jag är inte perfekt, orkar inte bry mig, vill inte vinna den dolda diskussion jag ofrivlligt dragits in i, världen ter sig för komplex när hjärncellerna samtidigt dör på löpande band till följd av det billiga plastglasvinet: jag vill bara ha roligt som alla andra, inte uppfostra omvärlden om min stigande övertygelse om att allt faktiskt påverkar, allt vi säger till varandra påverkar, förändrar, definierar om oss vare sig vi bryr oss eller inte, alltför stor del av vår mentala kapacitet är undermedveten och den fria viljan delvis en illusion. Med detta sagt så gillar jag personligen för det mesta att vara ett förkroppsligat kokosvatten, men ibland orkar jag inte, vill bara vara en droppe mellanmjölk i mängden.

Så jag ragequittade diskussionen. Gick därifrån utan att svara, och plötsligt var allt bra igen, leendet återvände i enighet med min ständigt närvarande förbannade optimism. Och jag förundras återigen över min oförmåga att se skogen för alla träd förrän det faller en fucking fura mitt i mitt face. I mitt stilla sinne undrar jag hur det är för de som ständigt vandrar längs en vit sandstrand utan risken för att ett träd skall falla över dem, hur deras världsbild är väsenskild min, hur absurt det kan te sig att föra fallande träd på tal när de inte överhuvudtaget tycks existera.  

Ja du mänsklighet, ibland blir jag mer mätt på dig än på kebabpizza indränkt i litervis av vitlökssås: tur då att jag har den ljuva fysiken som tillflyktsort, dessa behagligt neutrala sfäriska Besselfunktioner och entalpiändringar, förlösande identiska världen över, universella likt universum självt och de tusen multiversa som må existera enligt inflationsteorin. Godnatt.

#1 - - Blomman:

Jamen så var de när jag var i England också. Men du har ju brunt hår och bruna ögon är inte alla blonda med blå ögon i Sverige. Och den enda jag sa "Ja, jag är svensk fast jag inte är blond med blåa ögon" svarade. Ja, jag vet. Jag har varit i Sverige :P

#2 - - Cicci:

Linnéa! När du kommer hem till Uppsala igen måste vi ses! Vi har så många gemensamma tankar att dela:-)

#3 - - Maris:

Hej! Vilket bra inlägg (hittade bloggen när jag googlade dig efter PP3 hehe)
Är själv halv-indier och inget gör mig mer pissed än situationen du beskrivit. Bra blogg!

Svar: Hej Maris,Vad roligt att du hittat till min blogg! Och tack så mycket :) det upphör aldrig att fascinera mig hur viktigt kategoriseringar tycks vara för många. Lev väl
Linnea Segerstedt

Till top