paris marathon 2014: the heat is on.
Fyra långpass på sju månader. Jag är inte i form. Ett maraton är inte en walk in the park och med en inflammerad visdomstand borde jag inte springa - infektioner är allvarliga grejer, det kan sprida sig till hjärtat och då är det godnatt. Stirrar stint på min spegelbild, försöker tala mig själv till rätta, men visdomen är inflammerad och spegelbilden stirrar tillbaka på mig, till synes opåverkad av skrämselförsöken: något som närmast kan liknas vid dödsförakt blänker till i ögonen. Och då vet jag att jag kommer att stå på startlinjen på söndag morgon oavsett mitt fysiska skick.
Och jag går i en dimma av musik och den där speciella innan-maraton-känslan, blir ännu mer missanpassad till staden än vanligt: denna fascinerande dagliga dynamik, hur all förflyttning och mänsklig interaktion i den myllrande kollektivtrafiken flyter oftast utan vare sig ord eller blickar mellan medpassagerarna. Krockar i mycket låg fart med backspegeln på en bil men hinner inte ens bli rädd. Sitter på lektionen i termodynamik och alla svar blir 42195, mon dieu, det här är ju en nästintill osund besatthet.
Hur blev det så här? Så roligt är det väl inte att springa?
Nej, så roligt är det inte att springa!
Nej, så roligt är det inte att springa!
Men ett maraton är så mycket mer än att springa. Det är en fyratimmarslektion i livet självt, i fysiologi och psykologi, i att hantera känslan av att vara så otroligt ensam och utelämnad trots att man är omgiven av människor. Det är en improviserad känslosymfoni spelad på pianots samtliga 88 tangenter. Det är ett skådespel utan dess like där man är såväl åskådare som huvudrollsinnehavare. Det är den svårbeskrivliga känslan när man springer i mål och överallt runt omkring sig ser andra som känner likadant, kända som okända, skratt och gråt, medaljer, partymusik och bananer - sånär som på högklackat allt för en perfekt fest. Det är ungefär som fotboll eller religion, och för ett ögonblick är man farligt nära det där svårdefinierade tillståndet som vi försöker rama in i ordet lycka. Och det är att, i en värld där halvfärdiga listor växer sig allt längre, där man ständigt är på väg någon annanstans, för en stund få glömma allt och faktiskt kryssa för något.