postapokalyptisk kvällsprosa
Natten faller över svenska huset och egentligen borde jag sova, men som alltid vaknar kreativiteten då det rationella somnat, blogginläggen haglar inte så tätt just nu men det är för att allt går så mycket snabbare här, ja rent bokstavligt talat!, för avståndet till jordens rotationsaxel är längre härifrån än i Sverige, och därför måste Paris snurra snabbare relativt världsrymden för att inte halka efter, trilla av jordens yta och ut i rymden, bam!, ett rymd-Paris med Eiffeltornet glittrande varje heltimme bland galaxer och svarta hål, svarta hål som Stephen Hawking kom på att det kanske visst går att utvinna information ifrån trots allt och om inte dessa gigantiska svarta lådornas svarta lådor är totalt hemliga så är inget hemligt. Och jag ser så mycket, alla sinnen är så skärpta hela tiden, allt är så mycket mer intensivt här, färgerna starkare trots att det varit gråmulet och regnat idag, regnet har ständigt hängt i luften men inte synts, precis som mannen i det kraftigt förälskade paret som sällskapade mig på RER:en till jobbet varje morgon. Varje morgon stod de där tätt ihopslingrade på stationen och väntade, åt varandra som medhavd frukost, vinglade med gemensamma steg ombord på tåget när det ankom, likt en halt häst med hans ryggsäck som en dum kamelpuckel som faktiskt var lite i vägen, de insåg knappt att sängens överkast förbytts mot smutsspäckat södergående pendeltåg. Jag såg hur deras hårfärger matchade, hennes varken korta eller långa bruna billigt-schamposköljda slingor gick nästan in i hans kortare franska frisyr där de stod ensamma mot världen, ingen hade någonsin känt som dom, de var nästan ganska fina tillsammans och tänk att han gillade henne fast hennes gröna converse var rätt slitna, fula, han verkade rätt tråkig, hade alltid gjort som alla förväntade sig och var varken för mycket eller för lite, en fransk svenne eller vad fan vet jag; en morgon var han iallafall borta och hon stod där själv på perrongen, övergiven, den fyrbenta hästen förbytt i en bambi på hal is, ja likt en omogen känguruunge hade världen placerat henne där, vilsen, de gröna conversen såg så sorgsna ut, de allvarliga bruna ögonen flackade osäkert, såg de inte lite rödgråtna ut? Och plötsligt tittade hon mig i ögonen igenkännande, log lite flyktigt en mikrosekund eller två, återfick sedan det förtvivlade uttrycket. Vad hade hänt med de andra två benen, varför var hästen numera ett skadskjutet rådjur? Jag ville nästan gå fram till henne, säga att det kommer att bli bra, men jag vet att det är en lögn, allting kommer inte alls bli bra för det enda vi kan göra i denna bisarra värld är att delta i en jättelik vadslagning om dess slut: mina ögon sveper över en animerad film över världens alla pågående konflikter, varför satsa pengar på att Bilbao skall förnedra Barcelona fotbollsmässigt när man kan satsa pengar på vilken konflikt som kommer att utradera mänskligheten först? Hundra euro på Daech! Eller kanske Syrien? I Indien verkar de ha en massa hemliga vapen också, spännande, eller kanske blir det snarare en vacker fusion med de svarta hålen, som ett enda stort wikileaks från det gigantiska svarta hål som huserar i Vintergatans mitt, fyra miljoner gånger tyngre än solen!, allt dirigerat av herr Hawking i sin rullstol, och plötsligt får vi veta allt om allt och dränks i informationsfloden för vi har inte hunnit organisera all data i det accelererande expanderande universum; kanske vore det ändå bäst om Paris saktade ned lite, gled ut i rymden och försvann. Amen.