på verklighetsflykt
Utanför fönstret växer medmänskligfientligheten som mögelsvampar i en bortglömd rödkålbit (självupplevt: check) men jag är avtrubbad, djupt försjunken i sökandet efter den femte dimensionen: likt bortdomnad försvinner jag i ett ändlöst myller av bran, strängar och kosmologiska konstanter beskrivna av avancerade transcendenta funktioner. Jag vill bara förstå, mina ögon stirrar stint på den ändlösa räcka tecken som framträder allt skarpare mot det vita pappret i takt med att mörkret faller, söker efter en förklaring, är det en illusion eller förstår jag allt mindre i takt med att mina försök rör sig allt närmre desperationens gräns? Jag var svindlande säker på att jag hade rätt, ett försvinnande kort ögonblick av eufori, ändå blev det fel till slut som jag anat men inte ville kännas vid. Denna fatala balansgång mellan förnuft och känsla, där den senare ofta orsakar den tidigares förfall: i min enfald hade jag tagit fel på en konvention, en allmänt rådande sanning, det jag trodde var positivt var i själva verket negativt. Men skönheten paralyserar mig, vetskapen om att något så här vackert uppenbarar sig mycket sällan driver mig att outtröttligt fortsätta. Är detta en drog, ett kaffefilter som effektivt fångar upp allt annat som annars pågår i huvudet och förvandlar det till harmlös sump? Inspirerad av liknelsen dränker jag min enfald i ännu en kopp kaffe, vissa bokstäver gör ondare än andra att se men det gör ingenting, jag fortsätter räkna alltmedan mina doktorandkollegor går hem en efter en, bonne soirée, jag svarar knappt, blod, svett och tårar, min blick fastnar för ett ögonblick på mina bjärt isglassfärgade skor. Dom är rätt nya, men för stora.
Vissa saker lär man sig aldrig.
Varför denna ändlösa dragning till för stora skor? Denna text har uppenbarligen inget att utläsa mellan raderna men den skulle kunna appliceras på alla områden i mitt liv likt en Laplacian som verkar på en Besselfunktion. Skillnaden är att den liknelsen har egenvärde, det vete fan om denna text har.