måndagssnack och klackattack
Paris måste vara taxklackarnas förlovade stad. Överallt ser man dom där, titta, jag har inte manligt platta skor, jag är kvinnlig, men till en viss gräns! Inte vulgär! Absolut inte une putain! Ack kära taxklackar, semantiken blir nästan övertydlig i era konkreta (och alltför få) centimetrar av motvilja och strävan efter konformitet: inte för höga, inte för låga, desperat sökandes efter att passa in i den klaustrofobiskt trånga mallen av hur en tjej får se ut. När ängsligheten över att stå utanför normen som dikterar att kvinnlighet är lika med klackar är marginellt större än längtan efter fotriktiga skor, då dyker ni upp, era cigarettfimpsliknande embryon till hälstöd, lömskt givandes er bärare falska förhoppningar av en blandning av komfort och elegans, när ni i själva verket kombinerar det sämsta av två världar: inte lika bekväma som sneakers, inte lika magiska som höga klackar. Mellanmjölk transformerat till fotdon.
Så medan pariskvinnan marscherar till skoaffären och införskaffar ännu ett par taxklackar, sitter jag här i mitt mysiga, lyhörda, nyckelpigsinvaderade rum och stör mig, eftersom jag själv lever enligt filosofin killer heels eller inga heels. Jag föredrar killer heels i samtliga sammanhang utom vid maraton: de har väldigt många hemliga fördelar som jag inte tänker dela med mig av här och nu. Och på med taxklackarna för all del, men gör det om era andra skor ger er skoskav, inte för att passa in på omgivningens krav.
Nu ska jag på fotbollsmatch. Svenska huset möter Kambodja, spänningen är olidlig! peace